DN-fotografen Erik Simander tar en bild på Riksbankshusets tak av arkitekturhistorikern Martin Rörby och fotografen Tove Falk Olsson vid releasen av deras bok ”Sthlm Brutal – innerstadens arkitektur under 60- och 70-tal” på tisdagen.
Uppslag ur boken: Folkemsbrutalism 1: Riksbankshuset vid Brunkebergstorg, fasad och innergård. Arkitekt: Peter Celsing, 1976.
Folkhemsbrutalism 2: Parkeringshuset Parkaden på Regeringsgatan. Arkitekt: Hans Asplund, 1964.
Folkhemsbrutalism 3: Filmhuset på Gärdet. Arkitekt: Peter Celsing, 1970.
Folkhemsbrutalism 4 : F.d. Tjeckoslovakiens gamla ambassad på Floragatan. Arkitekt: Atelier Beta genom Jan Bocan, 1972.
Folkhemsbrutalism 5: Immanuelskyrkan på Kungstensgatan. Arkitekt: Sture Frölén, 1974.
Det är väl inte utan att jag (i likhet med många andra) känt mig kluven eller rent negativ till många av de mer spektakulära byggnaderna som uppfördes i Stockholms innerstad på 60- och 70-talen strax före och efter de så kallades rekordåren.
Också arkitekturhistorikern Martin Rörby (tidigare sekreterare i Skönhetsrådet) kände sig avvaktande kritisk i början men uppskattar numera kvaliteterna hos de bästa husen som byggdes under den här perioden i en stil som han halvt på skämt, halvt på allvar kallar ”folkhemsbrutalismen”.
Tillsammans med fotografen Tove Falk Olsson har Martin Rörby skapat boken ”Sthlm Brutal” (Max Ström) med korta (nästan för korta) kunniga, texter och vackra fotografier, men märkligt nog utan innehållsregister. Releasen av praktvolymen som innehåller många exempel på folkhemsbrutala hus i innerstan ägde rum i den vackra takvåningen på Peter Celsings Riksbankshus vid Brunkebergstorg.
Riksbankshuset är ett av folkhemsbrutalismens verk, mycket uppskattat av Martin Rörby, framgick det klart av hans inledningsanförande på bokreleasen. Personligen har jag alltid haft svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Riksbankshuset med sin visserligen eleganta men samtidigt avvisande svarta granitfasad mot Brunkebergstorg.
Efter att ha hört och läst Martin Rörby, betraktat Tove Falk Olssons fotografier och personligen gått runt inne i det för utomstående normalt helt tillslutna huset har jag fått en klart positivare bild än jag hade förut. Jag får nog tänka om när det gäller en del av de övriga folkhemsbrutala skapelserna som behandlas i boken. Knappast alla dock.
Martin Rörby lade fram en intressant teori som jag inte tror mig ha hört förut. Jag undrar om han inte har en poäng när han menar att det vid bedömningen av nya byggnader är av åtminstone viss betydelse vilken uppfattning man haft om det hus som offrats för grävskoporna för att det nya skulle kunna byggas. Ju mer man uppskattat det som rivits, ju negativare blir man till det nya som byggts oavsett dess kvaliteter. Det rivna huset står så att säga mentalt i vägen för det nya som uppstått på det gamlas ruiner. Han har nog rätt där, Martin Rörby.