Jag hade gett upp hoppet om att få tillbaka kameran …
… som jag glömde på sätet i tunnelbanan för tio dagar sedan. Men …
När tunnelbanetåget med destination Liljeholmen stannade vid Hornstull gick jag av och på Långsholmsgatan spände jag upp paraplyet för att skydda mig mot regnet den där fredagen för snart två veckor sedan.
Inne på konstgalleriet långt ner på Hornsgatan förberedde sig de två franska graffitikonstnärerna för att måla det stora skyltfönstret. Jag skulle ta några bilder,
Men … Kameran… Vart tog den vägen? Nej! Shit! Jag måste glömt den på sätet i tunnelbanan!
Efter den upptäckten åkte jag Liljeholmen. Spärrvakten där hade inte fått in någon kamera inte SL:s hittegodsavdelning på Klara Östra Kyrkogata heller. Det kan ta upp till tio dagar innan kvarglömda saker kommer in fick jag veta.
Utan hopp ringde jag i förmiddags till hittegodsavdelningen. Kameran fanns där. Någon hederlig människa hade lämnat in den och jag erinrade mig plötsligt de sista orden min mamma sade till mig den sista gången jag såg henne den där ödesdigra septemberdagen 1946. ”Lasse var alltid ärlig, lova mig det”.
När jag hämtade kameran frågade jag vem som hittat och lämnat in den. Det fanns ingen anteckning om det. ”Men det måste vara någon tunnelbanepersonal”.
Tack, du okända, ärliga, hederliga människa!