Det är lite ödsligt på Stockholms Stadion nuförtiden. Några skidåkare gled runt i spåret på torsdagseftermiddagen …
… men så plötsligt inträdde en större grupp, mest herrar lite uppe i åren, med mängder av idrottshistorisk kunskap på banan, De var på guidad tur med Stockholms idrottshistoriska förening …
… och en av dessa var Rolf Wikström, gammal djurgårdare, handbollsspelare och svärson till Putte Kock, legendaren. Rolf var iklädd Putte Kocks gamla kaptensmössa. Han berättade att när Stadion byggdes till 1912 års olympiska spel så gick byggnadsarbetarna ut i strejk varpå kung Gustav V beordrade in två hundra soldater som byggde färdigt anläggningen i tid.
Och den mångkunnige Lars Wahlström (längst till höger) berättade om en ny utställning (tillgänglig dock endast vid visningar) med bilder från Sommar-OS 1912 och Stadions långa historia i VIP-gången under huvudläktaren …
… och där kunde man till exempel se guldmedaljören i höga hopp 1912 sjuttonåriga Greta Johansson (1895-1978) stå i en balja med med en blå frottéhandduk över axeln …
… och när vi kom ut på innerplan igen tänkte jag att alla funktionärer och all publik under åren också tillhör Stadions historia litegrann, ja även korvgubbarna så jag plockade in den här tekniskt urusla bilden på min pappa när han säljer korv någon gång på 1950-talet i kiosken vid Valhallavägskurvan. Det var här tvestjärtarna brukade ramla ned i korvgrytan i bland från murgrönan på tegelväggen bakom kiosken.
I min barndom på 1950-talet hände det alltid nåt på Stockholms Stadion nästan varje dag, särskilt vintertid innan kylan satte in. Var det inte hockeymatcher eller träning på Sveriges dåförtiden enda befintliga konstfrusna isbana skrinnade skridskoentusiasterna omkring där (ungefär så som sker i Kungsan nuförtiden) på allmänhetens åkning som det hette på den tiden. På Stadion spelades bandy och kördes isracing och under den varma årstiden var det fotbollsmatcher och friidrottstävlingar, Skolungdomens, SM m.m.
På den tiden, ännu inte tonåring, hjälpte jag pappa att sälja varm korv. På somrarna stod vi i kiosken vid Valhallavägskurvan. Från murgrönan på väggen bakom kiosken trillade det ibland oturligt nog ner tvestjärtar i korvgrytan. Dessa små drunknade kryp gällde det att dölja för kunderna och med korvtångens hjälp fortast möjligt utan att någon av kunderna märkte det förpassa ned på marken utanför kiosken.
På vintrarna stod vi med pjäxorna instuckna i väldiga halmtofflor som skydd mot kylan och sålde korv med bröd vars mögelfläckar vi omsorgsfullt hade skrapat bort innan kunderna anlände. Vår snåla chef herr N tvingade oss att sälja dessa gamla bröd. Inte kul, men det var bara att lyda. Och ibland doppade jag ner mina frusna fingrar i den sjudande korvgrytan för att upphäva stelheten och få igång blodcirkulationen vilket väl utan påföljd kan avslöjas så här drygt sextio år efteråt.
Nuförtiden är det ganska ödsligt på Stadion, inte många evenemang. På torsdagseftermiddagen stakade några skidåkare runt i det anlagda snöspåret och ett gäng äldre herrar (och en handfull damer) gick omkring på löparbanan. Det var medlemmarna i Stockholms idrottshistoriska förening som hade en guidad tur för medlemmarna ledd av den mångkunnige Lars Wahlström.
Han berättade historien om japanen som försvann vid det olympiska maratonloppet 1912 och om fotografierna från olympiaden på Stadion, fotografier som föreningen varit med om att sätta upp i den långa VIP-gången under läktaren mot Lidingövägen. Mycket underhållande för en Stadionnostalgiker som jag och även för övriga i sällskapet som jag uppfattade det.
Men som sagt, det är inte mycket aktivitet i den gamla olympiaborgen nuförtiden. Kanske blir ändring. Hoppas det. Anläggningen förtjänar det. Den har atmosfär.