Jag kom plötsligt att tänka på Trixi.
När jag fick syn på mannen med sin fyrfotade kompis på axeln i hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan kom talesättet ”hunden är människans bästa vän” oförmedlat för mig. Men är det verkligen sant?
Jag tänkte på Trixi, den nervösa foxterriern, som jag varje dag gick ut och rastade på Sankt Eriksgatan när jag bodde hos min styvmamma innan jag blev tonåring.
Trixi drog och slet i kopplet och ville aldrig gå åt samma håll som jag och så en dag slet hon sig loss och rusade rätt ut i trafiken, rakt över gatan till Konditori Brogyllen (i dag Mosaik) och jag efter och bilarna tutade och en rådig vuxen hade uppfattat situationen och lyckats hejda Trixi och vi båda förenades, jag med bultande hjärta, Trixi med viftande svans.
På dagarna var Trixi inlåst i köket, en belägenhet hon inte direkt fann sig i att döma av klösmärkena, långa djupa, lodräta ränder i köksdörren som blottade träet under den vita målningen, orsakade av åratals fåfänga försöka att komma ut när hon var ensam i lägenheten halva dagarna.
Hon var jobbig Trixi, tyckte jag nog ofta, men när hon kom och slickade mig i ansiktet på morgnarna där jag låg och sov i köksalkoven tyckte jag kanske att hon var min bästa vän, åtminstone nästan.