Under lördagen var det ”Öppet hus” i Konserthuset. Då kunde man också titta på Konserthuset och trakten ikring som det såg ut innan Orfeusstatyn kommit på plats och när spårvagnarna gick på Kungsgatan.
Barnen fick pröva olika instrument …
Jag brukar ta igen mina förlorade musikår i barndomen genom att smita in på Konserthuset när det är ”Öppet hus”. Det var det på lördagen. Så jag smet in. ”Smet in”? Alla är förstås välkomna även om barnen är främsta målgruppen. ”Förlorade musikår i barndomen”? Elva år gammal blev jag befriad från sång av den nya musikmagistern efter att ha sjungit falskt vid provsjungningen. Alltså förstod jag, vad jag alltid hade trott mig veta, att sång och musik inte var nåt för mig. Inte dans heller för den delen.
… men också andäktiga lyssna på musik …
… och själva vara med och utföra den. Här under ledning av slagverkaren i Filharmonikerna Kenneth Fant.
Aldrig besökte jag exempelvis Konserthuset förrän långt upp i vuxenåren. Så var det kanske också för många andra som var barn runt 1950. Annorlunda nu med återkommande barnkonserter och öppet hus i Konserthuset. I Grünewaldsalen kryllade det av barn som andäktigt lyssnade på musiken, sjöng, hoppade och dansade. Och i korridorerna fick de själva pröva på instrumenten. Rätt inställning från Konserthusets sida, att fånga upp barnens musikintresse, barnen, nästa generations konsertpublik.
När Orkester Pop (Mija Folkesson och David Shutrick) kom upp på scenen …
… blev det full rulle på barnen.