”Om jag inte fotograferar blir jag irriterad”, berättade skådespelaren Johan Rheborg för curatorn Thomas Wågström när han intervjuades på torsdagen om sin utställning på Fotografiska. Jag känner igen repliken och skulle kunnat uttala den själv.
Curatorn Thomas Wågström (till vänster) intervjuar Johan Rheborg på pressvisningen på Fotografiska.
Johan Rheborg var fotointresserad redan i tonåren och plåtade och stod och blaskade i mörkrummet. Sedan sjönk intresset undan för att återkomma för sex, sju år sedan. Han är självlärd, har studerat bilder på Youtube och i andra medier. Nu fotograferar han varje dag.
Johan Rheborg intervjuad framför ett porträtt av skådespelarkollegan Henrik Schyffert.
Det är inte så stor skillnad mellan att fotografera och göra en stand up på scenen menade han. ”Som stand up är det inte vitsarna som är det viktiga utan att bygga upp bilder i folks huvuden”, sade han också.
Utställningen på Fotografiska består av 82 bilder på Johan Rheborgs kollegor inom skådespelarbranschen. Analoga bilder (film) tagna i mellanrummen mellan framträdandena, i teaterloger och filmstudior. Själv blev jag överraskad av den starka utstrålningen i bilderna.
Det finns en tanke med att namnen på de avporträtterade saknas.
Min enda invändning är att jag inte kan identifiera många av de välkända ansiktena eftersom de inte är namngivna. Men det är en tanke med detta berättar curatorn Thomas Wågström. ”Betraktaren ska möta de avporträtterade som i en tyst bubbla”. Ja, okej, då.
Av andra sevärda utställningar som pågår på Fotografiska vill jag särskilt nämna Elliot Erwitts klassiska svartvita dokumentärbilder, många med humor, och Jill Greenbergs starka oroande megaporträtt av gråtande barn, björnar, hästar och apor.