Applåder …
Först svischade de svarta elitlöparna med sina fjäderlätta steg förbi Slussen bort mot Söder Mälarstrand. Sedan kom ingen, sedan ingen, sedan kom de vita elitlöparna. Och så gick det väl en halvtimme så kom motionärerna, plågade (särskilt på andra varvet), en del stapplande, grimaserande. Någon fick en puss av flickvännen som stod och hejade på, andra uppmuntrades med hejarop från söner och döttrar och vänner. Alla fick välförtjänta applåder. Också av mig även om jag har svårt att förstå hur man kan vilja plåga sin kropp, som de flesta tycktes göra, genom att springa ett maratonlopp utan att vara tvungen.
… och hejarop …
… för pappa …
… och en igenkänd löpare …
… när Slussen passeras i Stockholm Maraton.
En liten klapp på handen från de passerande löparna.