Bakom ett draperi i en minimal utbuktning i köket, köksvrån kallad, fem trappor upp på Sankt Eriksgatan 67, i huset näst närmast bron, hade jag min sovplats hos min styvmor, under min första skoltid. Det var längesedan. I slutet av fyrtiotalet och första hälften av femtiotalet. Jag tilltalade min styvmor ”Tant Viola”. Inte mycket minns jag. Minnena från Tant Viola-tiden har bleknat.
Men ett minns jag. Att jag varje kväll var tvungen att gå och lägga mig tidigt i min säng som täckte mer än halva golvytan i köksvrån. Tidigare än jag ville och tidigare än mina klasskamrater, vid sjutiden, varje kväll, utom på lördagarna. Kanske för att inte vara i vägen. Jag vet inte.
Och ibland på kvällarna när det blivit tyst i lägenheten och jag låg och svettades och vred mig bland lakanen för att jag inte kunde somna brukade jag med dunkande hjärta, i känslan av jag gjorde något otillåtet, klättra upp på kökets diskbänk, som var av marmor, kall, i ett flammigt mönster, för att komma åt att kika ut genom fönstret och ta reda på hur mycket klockan var. Ibland var det sent, midnatt.
Inga människor syntes till på gatorna när jag tittade ut över hustaken under den mörka natthimlen, söderut, över Karlbergssjön, mot Kungsholmssidan. Visarna på klockan högst upp på husfasaden på Kungsholms strand, lyste starkt i neon. Det var den jag tittade på. Jag älskade den klockan. Den var magisk på ett oklart sätt.
Choklad-Thules klocka med björnarna på fabriksfasaden vid Kungsholms strand.
Den vackra klockan omramades av två björnar. Också de i neon. Det kanske var de självlysande björnarna jag älskade. Det var Choklad-Thules klocka och björnar. Choklad-Thule tillverkade Mums-mums i fabriken i det huset. Och många andra godsaker. Det visste jag inte då. Nu vet jag det.
Mums-mumstillverkning i Choklad-Thules fabrik.
Det känns så längesedan. Klockan är sedan länge nedmonterad. Björnarna är också borta. Chokladfabriken är nedlagd. Cloetta köpte upp Choklad-Thule och flyttade tillverkningen till Ljungsbro i Östergötland 1968. Men då hade jag själv sedan länge flyttat från Sankt Eriksgatan 67 och Tant Viola.
Jag flyttade till lärlingshemmet Fredrik Barcks minne redan 1955. Det låg i hörnet av Sankt Eriksgatan och Fleminggatan mittemot nuvarande Västermalmsgallerian. Då var jag var 14 år. Flytten var mitt definitiva uppbrott från barndomen.
Dessa erinringar framkallades när jag fick syn på en tecknad bild från Choklad-Thules jubileumsskrift 1960 som reproducerats i en kulturhistorisk inventering som gjorts i samband med att den yngre delen av den gamla chokladfabriken nu interiört ska byggas om till bostäder.
De yngre delarna av fabriken i hörnet av Fridhemsgatan och Industrigatan som nu ska byggas om till bostäder.
Ombyggnaden gäller dock inte den del av den gamla chokladfabriken från 1924 på vars fasad min barndoms älsklingsklocka satt, fabriksdelen närmast Kungsholms strand. Den berörs inte av planerna. De gäller den intilliggande delen av den f.d. fabriken (byggd 1939) i hörnet av Industrigatan och Fridhemsgatan vars gamla grönklassade industribyggnad lyckligtvis i framtiden dock kommer att få behålla sin gamla fasad med sina 75-80 nyproducerade bostadslägenheter innanför ytterväggarna.
Planområdet vid Industrigatan/Fridhemsgatan inringat. Jag bodde snett upp till höger på andra sidan Karlbergssjön.