”Amore Esperanza” (Kärlek Hopp). Konstguiden Marie Andersson visade konstnären Helga Henschens utsmyckning i Tensta tunnelbanestation vid 40-årsjubileet på söndagen.
Marie Andersson visade bland annat hur Helga Henschen utnyttjade ojämnheterna i bergväggen för att få djupverkan i figurerna som här ...
… där utbuktningen i i väggen fått bli till kons juver.
Vid jubileumsfirandet i Tensta centrum erbjöds barnen att själva måla …
… och de fick ballonger av arrangörerna Sällskapet Helga Henschens Vänner …
… och alla kunde lyssna till musik av Herrängens Brassensemble.
I Tensta hyllades på söndagen konstnären Helga Henschen (1917-2002). Hon svarade för den färgsprakande utsmyckningen av tunnelbanestationen som öppnade för 40 år sedan.
”180 meter skrovlig bergvägg skulle jag få besätta. Inga politiska eller religiösa motiv, var det tillsagt. Men allt jag gör är politiskt och religiöst”, skrev Helga Henschen i sin självbiografi ”Vägen till Rebella” från 1981.
Och visst är Tensta tunnelbanestations fyllda med budskap om solidaritet i citat hämtade från olika författare och med fantasifullt utformade djur där Helga Henschen utnyttjat ojämnheterna i väggarna och passat in dem i sina figurer.
Konstguiden Marie Andersson ledde flera visningar på stationen under söndagen och berättade om detaljer i konstverken som är lätta att förbise om man inte stannar till och begrundar dem noga.
Stadsdelsnämndens ordförande Awad Hersi (mp) talade om Helga Henschens sociala engagemang (hon var organiserad socialdemokrat) och Herrängens Brassensemble spelade och barnen fick ballonger och gavs möjlighet att själva måla och på kvällen var det hyllningsprogram till Helga Henschen i Tensta konsthall.
Sällskapet Helga Henschens vänner arrangerade jubileumsdagen och presenterade samtidigt en liten nytryckt skrift ”Solidaritet Syskonskap” som handlar om Helga Henschens mödosamma arbete med utsmyckningen av Tensta tunnelbanestation.
””Ibland var jag helt färdig att ge upp av ansträngning. Det hände att jag föll i sömn på några plastsäckar nere i grottans mörker. Kylan väckte mig, den fuktiga kylan tjugo meter nere i urberget. Vattnet dröp längs väggarna – golvet en lervälling”, berättade hon bland annat i sin självbiografi.