Jag såg på den magnifika träskulpturen Sankt Göran …
… och draken i Storkyrkan …
… med nya ögon …
… och också på prinsessan …
… och fåret som skulle offras men räddades av det blivande helgonet …
… efter att ha lyssnat på konsthistorieprofessorn Jan Svanbergs lärda utläggning …
… vid den välbesökta bokreleasen av praktverket ”Kyrkornas hemligheter – Stockholm” på onsdagseftermiddagen.
Runt hundrafemtio personer närvarade vid releasen av praktverket ”Kyrkornas hemligheter – Stockholm” (Medströms bokförlag) som ägde rum i Storkyrkan på onsdageftermiddagen.
I den rikt illustrerade boken beskriver konstvetare och andra experter Stockholms kyrkor och deras kulturella skatter. I Storkyrkan själv finns självklart hur mycket som helst att beskåda.
Storkyrkans magnifika träskulptur Sankt Göran och Draken från 1489 av Bernt Notke pryder delvis bokens omslag. Den är ett äreminne över Sten Sture den äldres seger mot danskarna i slaget vid Brunkeberg 1471.
Att det verkligen var konstnären Bernt Notke, av Sten Sture utnämnd till riksmyntmästare, som skapade mästerverket råder det inget tvivel om enligt konsthistorieprofessorn Jan Svanberg som höll ett lärt föredrag om statyn i anslutning till bokreleasen. Bernt Notke-teorin har annars (som kanske bekant) ifrågasatts av konstvetaren och medeltidsexperten Peter Tångeberg.
Hur som helst tittade jag för första gången lite närmare på Sankt Göran och den hiskelige draken, med Sankt Görans lans genomborrad i halsen och med gapet i ett ursinnigt vrål och den pilformade tungan utstickande ur munnen och prinsessan och fåret, de två senare som stod i begrepp att offras till draken när Sankt Göran råkade komma förbi och räddade dem från att uppslukas av draken.
Och ju mer jag betraktade statyn ju mer fascinerad blev jag av detta mer än femhundra år gamla konstverk, dess tillkomst och dess symboliska innebörd. Nu ska jag titta lite närmare också på kulturskatterna i stadens övriga kyrkor.