Årets fyrverkeri brändes av över Riddarfjärden …
… när DN firade sitt 150-årsjubileum på tisdagskvällen. Inbjudna kändisar fotograferades …
Tiden går. Tyvärr. Nu har jag varit med om två DN-jubileer, 125-årsfesten på Berns 1989 och det magnifika 150-årskalaset i Blå hallen i Stadshuset på tisdagskvällen. På Bernsfesten 1989 såg väl framtiden kanske ljusare ut för papperstidningen än den gör i dag. Men vem vet vad som händer i framtiden? Ingen!
… som Janne Josefsson …
… Ebba Witt-Brattström och ett otal andra bland de 952 gästerna …
Vad som skett är lättare att redogöra för. Åtminstone på det personliga planet. Inte helt lätt ändå eftersom minnet sviker. Men jag minns ändå DN:s gamla förortsbilagor som distribuerades med den vanliga tidningen. Till DN:s förortsredaktion, som låg på nio trappor i DN-skrapan gick jag, student på Journalisthögskolan, en dag på våren 1972 under vånda med gelé i benen upp och erbjöd mig att medverka med min penna. Intresset att ta mina tjänster i anspråk föreföll väl inte översvallande av mottagandet av mitt erbjudande att döma men mitt namn antecknades ändå pliktskyldigast i en bok.
… på brakfesten i Blå hallen i Stadshuset.
En vanlig vardag dag någon vecka senare klockan sju på morgonen ringde det överraskande nog på dörren hemma i Edsberg där jag bodde på den tiden. Det var brevbäraren som väckte mig med ett expressbrev (finns det sådana kvar nu?). Brevet innehöll Tyresös hälsovårdsnämnds protokoll. ”Skriv två notiser. Hälsningar Osmo”, var allt som stod på postit-lappen som följde med. Osmo Vatanen var redaktör för DN:s sydbilaga, en lokaltidning som följde med huvudtidningen till de prenumeranter som bodde i detta område söder om stan (där jag vid den tiden aldrig hade satt min fot). Han ville nog pröva mig, den gode Osmo.
En skål för DN!
Jag följde med bultande hjärta hans uppmaning, vände och vred på formuleringarna och skrev till sist två ointressanta notiser à 25 kronor styck som jag personligen levererade och som till min stora förvåning publicerades. Jag läste mina två totalt intetsägande notiser gång på gång när jag fick tag i ett exemplar av den tryckta Sydbilagan. Kunde inte tro att det var sant att mina valhänta försök hade publicerats i Dagens Nyheter, visserligen i bilagan, men ändå, i Dagens Nyheter.
Kö efter maten till kaffet …
Det var så den började, min DN-karriär, våren 1972. Och det var så mitt minimala självförtroende började rekonstrueras. Tack för det DN, och grattis på 150-årsdagen och hoppas det finns en framtid för dig ”Madam Andersson” (smeknamnet på DN förr i tiden) även i det hårdnande digitala klimat som råder och som hårdnar dag för dag. Grattis och lycka till i framtiden DN och måtte du som papperstidning leva länge än. Hurra, hurra!
… och dansen i Gyllene salen.